Tema: Barnen

Likheter
<--här är jag lik min mormor, enligt mamma.
Jag har under senare tid blivit beskylld (ja, det är så jag ser det!) för att vara till utseendet lik min mamma/mormor/pappa/bror/pojkvän etc. etc. Jag tar bara det här som en komplimang i fallet med min bror, min pappa och med min pojkvän. Jag har funderat på varför men egentligen inte kommit fram till någonting. Det finns, hur som helst, en himla massa hypoteser kring detta:
1. Det finns någonting som kallas äktenskapstyckte. Darwin's kusin Francis Galton satt en morgon och tittade på förlovningslysningar i tidningen och slogs av hur lika alla var. Detta fenomen kallas "assortative mating" och innebär i stort att vi tenderar att välja någon som liknar oss som partner. Jag tycker verkligen om min pojkvän men jag skulle nog inte säga att det är för att han är lik mig. Det kanske är som Ingrid Bergmans psykiatriker-karaktär i "Spellbound" svarar på frågan om inte kärleken ändå är ett mysterium: "Of course not. People fall in love as they put it because they respond to certain hair colour and vocal tones or mannerisms that remind them of their parents or sometimes...for no reason at all." Om min kille är lik mina föräldrar är han också lik mig, högst sannolikt i alla fall. Detta låter väldigt oidipalt men går tydligen att förklara ur evolutionsbiologiska teorier. Det är dock ingenting jag tänker försöka mig på.

2. Det finns teorier som säger att det vi tycker är vackrast är det som är vanligast. Det har visats i många studier genom att forskare bland annat morfat ihop två, fyra, åtta osv. ansikten. Denna forskning visar att ju fler personer som bidragit till morfen desstå vackrare tycker tycker vi att ansiktet är. Dessa morfade ansikten blir då något sorts medelansikte och är därför inte bara lik en utan många. Vi känner igen dem på något kusligt sätt men tycker alltså därför att det är vackert. Hur relaterar detta till att man gillar det som är vanligt och som man känner igen? Tänk på vilket ansikte är du mest bekant med, det är antagligen ditt eget.

3. Nästan alla nyblivna mammor tittar på sina nyfödda och säger att de liknar sin pappa, enligt några evolutionsbiologer. Detta är ett klassiskt resonemang med ganska läskiga implikationer. En mamma är alltid säker på att barnet i hennes mage är hennes medans en far, så fort ungen kommer ut, letar efter tecken på att barnet är hans. Min mamma sa att pappa också gjorde så, han blev tydligen sjukt orolig för att jag inte kunde rulla tungan när jag var liten. Nu kan jag det och pappa älskar mig, äntligen. Andra sidan av samma mynt är lite obehaglig: enligt en studie som utförts på familjer med barn som blivit misshandlade är det barnet som minst liknar pappan som får stryk. Det är den fula ankungen all over. Jag vet inte hur det här appliceras på mina funderingar men jag tycker det är spännande.

Tema: Barnen

Externaliserande beteende – vem var det som började?


Till dagens seminarie skulle jag referera en artikel och jag valde den artikel som 1. Var kort och 2. Kunde ha varit med i Veckorevyn. Det visar sig ofta i sådana här situationer att det som verkar lättast till en början blir helt omöjligt efter ett tag. Jag prenumererar inte på Veckorevyn och jag har aldrig köpt ett nummer och har jag av misstag fått ett i min hand har jag bara bildrat igenom det. Jag har för mitt liv inte lyckats uppbåda intresse nog för att läsa ”Bröstoperationen gick snett”, ”Min mamma knarkade ihjäl sig och nu gör jag samma sak” och ”Min kille slår mig – vad ska jag göra?”. Det jag, utan omvägar, försöker säga att artikeln var så tråkig att hade svårt att ta mig igenom den.

Childhood Peer Rejection and Aggression as Predictors of Adolescent Girls’ Externalizing and Health Risk Behaviors: A 6-Year Longitudinal Study.

...handlar I korta drag om att aggression är en bra prediktor för externaliserande/antisocialt beteende (eller allmän störighet som vi valde att kalla det på seminariet) men att effekten av aggressiva personligheter modereras av goda/dåliga kamratrelationen. Designen var ganska smart men också etiskt svår att försvara, den kan till och med bidragit till social utsatthet. De använde sig av så kallade ”peer nominations” där, i det här fallet, skolflickor får skriva upp vilka i klassen de tycker mest om att vara med men också vilka de tycker stämmer in på följande ”starts fights”, ”interupts” och inte minst är ”bossy”. Vi reagerade alla på den uppenbara av vuxna instiftade mobbingen. Bes barn att aktivt nominera någon de tycker är störig så hittar de någon och som psykolog borde man verkligen veta bättre. Vad tror de att barnen pratar om på rasten? Det är klart att den minst populära flickan fick flest röster för i ärlighetens namn vet både du och jag att det är relativt ovanligt med flickor som slåss i 10-12års ålder, i alla fall tillräckligt ovanligt för att det inte ska finnas en i varje klass.

De dåliga kamratrelationerna som sedan predicerade antisocialt beteende i sena tonåren kan mycket väl ha startat där och då. ”Stackars Shelley fick inga kompis-röster men ansågs vara bråkig av två så sex år senare hittar vi henne på en parkbänk med en joint i ena handen och en vodka i den andra”. Sa jag förresten vad som räknades som” clinically significant externalizing behaviour”?

Läs och njut:
“… the score was computed by assigning a value of 1 for each outcome variable in which girls scored at or above the clinical cutoff score or above the 85th percentile for each risk behavior (i.e., over one standard deviation above the mean). Specifically, cutoff scores corresponded to a T score above 63 on either the CBCL or YSR, smoking a minimum of 2–5 cigarettes a day, heavy episodic drinking at least 10 times in the past year, using marijuana at least 2–3 times per month, using hard drugs at least 4 times in the past year, engaging in sexual intercourse with two or more partners in the past year, and among those who engaged in intercourse, having never used either birth control or STI protection.”

"Laura was a wild child"

Det här ska då gälla flickor i gymnasieåldern. Med undantag från droganvändandet så tycker jag snarare att det här beskriver normalfördelningen och inte det patologiska. Eller är det bara jag?
Anyone for rehab?

Tema: Kärleken

Sex månader senare

Den 14 mars så var det färdigt och bara 20 timmar senare satt jag i framsätet på Lars mammas bil och undrade var jag skulle kräkas. Daniel och Martin pratade med minst 10 decibel högre röster än vanligt och vi spelade ABBA Gold och sjöng med i alla refränger. Jag hade feber och skakade i hela kroppen. Jag tror inte att det syntes; jag har visserligen något maniskt i blicken på alla bilder från den helgen men jag ser också himla glad ut. Jag blinkade hårt och hoppades att det skulle kännas bättre.
Sommarn snurrade fort: jag var världens sämsta kompis, jag jobbade, jag skickade in papers försent, jag festade, jag sov, jag städade utav bara helvete men jag kommer typ inte ihåg någonting av någonting och det är obehagligt. Man skulle kunna påstå att jag la gasen i botten (jag sa verkligen inte nej till någonting, förutom det som var absolut livsfarligt) och jag vill minnas att det var jävligt roligt.
Visst, jag hade hela tiden något som kliade i ögonvrån och jag var rädd för att tänka på vissa saker, besöka vissa platser, lyssna på vissa låtar och till och med vara hemma. Jag skrev fortfarande till dig i min dagbok men sedan hände någonting.

Den 20 september skulle vi firat 6 år och det borde ha varit en tung dag. Jag kom att tänka på det när en tant sa "vad fint du sjunger" när jag var på väg hem ifrån tunnelbanan. Det var en nästan perfekt kväll: jag dansade hem från tunnelbanan och väl hemma kunde jag inte sova på flera timmar.

Jag vet att det inte alltid är så här. Men jag kände ändå att en insikt kröp på mig den där kvällen som på ett sätt har gjort att jag aldrig kan vara rädd på riktigt. Det spelar liksom ingen roll vad som händer! 6 månader senare kommer du antagligen dansa hem i natten, och det är inte så himla lång tid när allt kommer omkring.

Tema: Livet

Musiken


Jag har en spellista i min iPod som är ett lyckopiller. Jag gjorde den en dag när jag var extra glad (läs: idag när solen lyste och jag klarade min dugga utan att ha läst ordentligt) och jag tänkte att den kanske kan hjälpa andra att bli lite gladare. Yes?

"Good Song" (Salem al Fakir) - Den är himla fin. Jag minns när jag fick skivan av Emil och jag stod i köket och sjöng o diskade hela kvällarna. Eller det är i alla fall så jag vill minnas det.

"Smile" (Atomic Swing) - Jag kan inte låta bli att tänka på alla jazzkillarna på Framnäs som inte riktigt var lika hardcorejazz som sina motsvarigheter på Södra. De satt i köket i Standgården, drack koskenkorva, minttu och den där 80' som inte gick att blanda med något och snusade. Själv satt jag inklämd mellan några stora killar och vågade inte riktigt säga något men när den här låten spelades på den lilla bergsprängaren så ställde sig alla upp och sjöng med för full hals. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Erik, som log med hela ansiktet och dansade på bordet, satte det här spåret på repeat och dansade runt med mig tills jag mådde illa.

"Blame it on the boogie" (Michael Jackson) - Jag vet inte riktigt varför, men jag börjar liksom mer dansa än gå när den börjar. Det har ockås hänt att jag har gjort "the base move" på en och annan tunnelbanestation när den här har spelats i mina öron. Stackars resten av världen.

"Time" (O'Spada) - Jävligt bra låt med en fantastiskt begåvad sångerska. Jag ryser lite när jag lyssnar på den här. Man känner sig lite lagom kaxig, som att man är så himla duktig, upptagen och viktig. Och självklart blir jag också glad, fast kanske mest stolt? Julia är så jävla bra, helt enkelt. (Visst är hon snygg också?)

"For once in my life" (Stevie Wonder) - Jag gillar att tänka mig att någon behöver mig, jag vet inte riktigt vem det är, men det värmer att tänka på sig själv som viktig. För övrigt innehåller den här låten ett sjukt bra munspelssolo som antagligen har orsakat en hörselnedsättning på mitt vänstra öra (den högsta tonen är panorerad till vänster, varför?). Sedan är det ju alltid plus i kanten för snygga piccolaräkor.

"When you wasn't famous" (the Streets) - Den där Mike Skinner är en charmig kille. Jag vet att Martin fullkomligt hatar honom och det gör det nästan ännu bättre. Det är roligt att vara provocerande, även om ingen märker det eller bryr sig heller för den delen. Musik som får en att sträcka på sig lite grand och le måste väl vara bra?

"Dancin' Fool" (Frank Zappa) - Han driver med tjejer som mig och jag förstår ingenting men jag ler ändå. Han använder ett av mina favorituttryck (social suicide) och byter taktart som jag byter underkläder. Alla låtar med vibrafon är bra. Nästan i alla fall.

"I wanna dance with somebody" (Whitney Houston) - Jag har hört att den är fulkultur att lyssna på Whitney men det är det dummaste jag har hört. Hon är ju så sjukt grym och alla hennes låtar är så snuskigt känsloladdade att till och med jag blir generad. Hon talar också om män och jag vill gärna tänka mig att jag också ska/vill dansa med en man. Inte för att jag någonsin har gjort det men ändå. Män är väl på gruppnivå ganska obehagliga typer, eller?

"I love you, I do" (ur soundtracket till Dreamgirls) - Varje gång Martin var full och glad i höstas satte han på den här låten på sin lilla dator (som för övrigt är precis lika jobbig som min) och dansade runt med en aussie i ena handen. Detta fenomen har också iaktagits på gayklubbar runt om i stan, det verkar vara den nya "Not a sinner, not a saint" i dessa kretsar. Det är roligt när andra är glada, typ.

"My Love" (Justin Timberlake feat. T.I) - Läppljudsamplingen är briljant och låten känns väldigt 2007. Vilket var sjukt bra 2007 och minst lika bra idag. Jag gick fram och tillbaka utanför Popexpressen förra sommaren bara för att få höra den här låten. För övrigt är Justin min hemliga kärlek tillsammans med Jonathan Rhys Mayers. Så, nu vet ni det också.

"Hate to say I told you so" (the Hives) - Alla som känner mig någorlunda väl vet att jag verkligen inte hatar att berätta för dem att "jag sa ju det". Jag gillar att ha rätt och jag tänker inte låtsas som att den inte är så. Jag tror faktiskt inte att jag brukar säga det så ofta däremot, men jag har en min som jag alltid gör i sådana här sammanhang. Fråga Emil hur mycket han hatar den. Det här låter kanske inte som något som skulle göra en glad egentligen, men det gör det. Lite skadeglädje kanske? (Gud, vilken mysig tjej jag verkar vara)


Till spellistan rekomenderas vackert väder och kanske också en ostörd promenadväg där man kan göra alla sina moves utan att skämmas.

Tema: Livet

Följande mailkonversation blir jag alltid lika glad av att läsa. Det hela är en trip down memory lane, egentligen, plus att det är tänkt som en tribute till Mattias briljanta humor. Dessutom tycker jag att den säger någonting genom vilka medier jag lever igenom. Det är som K brukar säga: "det har inte hänt i verkligenheten förens det har hänt på facebook".

Linnea Nyberg Kollberg

hej mattias. jag vet att du gått vidare i ditt liv och jag trodde tills idag att jag också gått vidare men..sen gick jag in på facebook och på min home-sida så ser jag att namn namn har bytt profilbild... OCH DEN ÄR SÅ JÄVLA FUL!

profilbilden säger ändå ganska mycket om en, man får liksom välja den själv till skillnad från alla fula alkisbilder alla ens kompisar taggar en på. han ser ut som han skiter med kläderna på eller försöker koncentrera sig på något supersvårt (för honom typ att tända en tändare) o dessutom är bilden suddig! man ser typ inte att det är han om man inte vet hur han ser ut och vet man inte hur han ser ut vill man verkligen inte bli kompis med honom efter att ha kollat på skiten. sen när du kollat på bilden kan du ju kolla vilka grupper den här jävla jubelidioten är/har varit med i. det är en saga i sig. hoppas namns profil ger dig ännu ett gott skratt. god jul o god fortsättning


Linnea Nyberg Kollberg
förresten brukar jag göra compare people typ varje dag bara för att jag hoppas att jag ska få välja "most likely to win a fight" när namn ställs mot typ vem som helst. han vinner lätt. du kommer väl ihåg karateslaget i R's mage i matsalen när R försökte smaka på Namns macka?

Mattias Eklund
Ja, namn har mad ninja skills, det handlar inte så mycket om teknik utan om ren viljestyrka med vilken han kan knäcka vem som helst som vägrar erkänna att jämtlänningar är människor och inte "halflings", vilket de är, trust me, jag har släktingar därifrån. Ja jävlar vad han bajsar på sig på den bilden, det var tur att man inte var i närheten när det hände för då hade man troligen dött av tryckvågen, fast man hade nog iofs redan dödats av hans självgoda flin och lack of logiska resonemang. Appropå R så har jag inte träffat honom sedan jag flyttade ner, det ryktas om, eller M, hans ex som jag hänger med har sagt att han är lite sur för att jag inte ringde honom under lundakarnevalen i april 2006, observera att det var under tiden jag gick på frampan och träffade honom i princip dagligen i minst två månader efter detta. Det är inte för inte som "Framnäs" betyder freakshow på pitemål.Gott nytt år! Kram kram

Mattias Eklund

Sett på facebook:"Namn Namn removed "folkmusik" from his favorite music."bara så du vet.


Linnea Nyberg Kollberg
February 17 at 10:21pm
nu under VM i skidskytte i Östersund var jag hela tiden orolig för att en skandal skulle inträffa. jag vet att du kanske inte är ett skidskytte-fan, men tänk dig ändå att någon "råkar" gå in på skjutbanan av en sjukt dålig anledning så att en hel tävling måste köras om. eller att någon går fram till den som just vunnit o frågar vars han köpt sin bössa eller nått fast vinnaren just då blir intervjuad i TV. Namn skulle ha gjort det, alla gånger. Bär i minnet att han bor just i Östersund o att han säkert drar sig till stora folkmassor där han kan spankulera runt och "bara råka" ta på tjejers bröst, rumpor och ja, you name it.man borde typ ropa ut i högtalarna där "HÅLL I ERA SMÅBARN, GALNING I OMLOPP" Namn Namn är en fara för allmänheten, speciellt nu när han slutat med folkmusiken. det måste vara ett hårt slag. vad ska han fylla tomrummet med, kan man undra. dataprogrammering eller något annat aptråkigt o supertöntigt? vem vet.

Linnea Nyberg Kollberg
gratulera INTE Namn imorgon på hans födelsedag.däremot gör det inget om du skickar ett paket innehållandes bajs till honom.förresten ser Tobbe (det är Tobbe, va?) ut som en tjej på din profilbild. men det är lugnt antar jag.

Mattias Eklund
Jag har redan postat, men jag fick inte ut nåt eget bajs så jag har raidat en lokal bajamaja. Yet det är Tobbe (grymt att du kom ihåg det) och det är meningen att han ska se ut som en tjej, då tror alla att jag får lite action på bilden.

Linnea Nyberg Kollberg
Nu räcker det: Namn Namn added "Cornelis" to his favorite music.

Tema: Vännerna

Lars

Lars är min nyaste vän (han fick mig att säga det ikväll över en middag eftersom jag är hans nyaste) och lustigt nog också en av mina bästa. I oktober var det ett år sedan vi träffades för första gången. Första gången jag träffade Lars var jag hemma hos Martin och Lars skulle den kvällen göra oss sällskap till Introgasquen på KI. När jag frågade Martin varför Lars ville följa med dit svarade han att det var för att "Lars gillar judiska läkartjejer och han vill himla gärna ligga med en sådan".

Jag tyckte Lars verkade vara en ganska enkel kille, som höll sig till planen (fixa en läkar-judinna), var snäll mot alla oavsett hur de behandlade honom och lyssnade på allas problem och gav dem tips och råd. För en gångs skull är jag så glad att jag har fel.

En sak som aldrig upphör att förvåna mig när det gäller den här killen är hur sjukt socialt begåvad han är. Lars lindar varenda snabbköpskassörska, spärrvakt och sjuksyster runt sitt lillfinger med smooth talk helt utom denna värld. Detta smooth talk kan ibland upplevas som någonting helt annat, som min kära vän J sa: "Lars är ganska game-ig, eller hur?" (en verbifiering av Neil Strauss bok "the Game"). Jag tror att en del upplever det här som en ganska negativ grej, som att Lars är en player, och det tycker jag är roligt. Tyvärr tror jag inte att det fungerar med att samtidigt vara så omtänksam.

Det är nästan lite jobbigt med den här omtänksamheten ibland. Jag oroar mig lite och lägger huvudet på sned när Lars berättar med en lätt frustrerat tonfall att hans mormor ställde in deras flyttdejt idag.

Lars liv bygger helt och hållet på listor. Jag tycker att det är gulligt men framför allt är det effektivt. Han bockar av och stryker allt eftersom. Typ "Linnéa. Check." Jag tror han använder de här listorna som underlag till sitt eviga dagboksskrivande. Denna dagbok är flitigt citerad i vardagen eftersom Lars inte kommer ihåg händelser i sig, men han kommer ihåg att han läst om dem i sin dagbok. Typisk psykolog, eller hur?

Lars har bett mig styra upp hans klädsituation. Det är ett hedersuppdrag som jag är mycket stolt över att få axla. Jag ska inte göra dig besviken.

Believe me when I tell you, I'll never do you no harm.

Tema: Kärleken

"min främsta kvalité som flickvän är antagligen att jag inte har något emot att min kille är otrogen"

Tema: Livet

När det är sommar på riktigt vaknar jag på morgonen och tänker att livet inte är så dumt ändå. Det är varmt och till och med jag har fräknar.

Lydia-Klara Eva-Linnéa drömmer om mjuka kinder, svettiga händer och bad mitt i natten.

Allting händer under morgonens första timmar. Det mesta står still och staden väntar på minsta lilla gnista. Tills dess håller vi andan.

När det är sommar på riktigt ligger jag i hängmattan med gitarren fastklibbad på magen och tänker att 'en flickas bästa vän inte är en sten, men kanske en saxofon?'

När det är sommar på riktigt frågar han var det gör ont och jag svarar 'överallt' och han sätter ett plåster på mitt knä. Dagarna går i ultrarapid och om jag tänker efter så har jag både småbarn, läkarexamen och husdjur.

När det är sommar på riktigt vågar jag tänka på hösten och köpa stickade tröjor. Jag ler när jag vaknar och sopar inte ur sanden ur sängen.

När det är sommar på riktigt fyller jag i ett ord i korsordet och bläddrar vidare.

Väck mig i september.

Tema: Livet

Kognitiv dissonans

Ni minns kanske att jag sa att kognitiv dissonans går att applicera på nästan vad som helst?

Jag forsätter på den tråden och presenterar här en idé om vad jag bör göra i sommar.

Tema: Kärleken

Kognitiv dissonans

Cognitive dissonance theory – “the theory that we act to reduce discomfort (dissonance) we feel when two of our thoughts (cognitions) are inconsistent. For example, when our awareness of our attitudes and our actions clash, we can reduce the resulting dissonance by changing our attitudes.”

Det klassiska exemplet på kognitiv dissonans hämtas från mannen som myntade begreppet, Leon Festinger (himla tjusigt namn egentligen), och handlar om en domedagssekt. De går i runda slängar ut på att medlemmarna i den här sekten säljer hus och hem, säger upp sig från sina jobb och flyttar in i ett hus tillsammans där de väntar på jordens undergång och på att ett rymdskepp med frälsaren Sananda ska hämta dem innan allt är försent. Festinger infiltrerar sällskapet för att ta reda på vad som händer när profetian visar sig vara felaktig. Och som vi alla vet gick jorden inte under den 21 december det året, Sananda kom inte med sitt rymdskepp för att rädda de rättfärdiga. Ett rationellt resonemang för sektmedlemmarna i den här situationen borde ha varit något i stil med: ”Ok, vi blev inte räddade. Lite pinsamt kanske, men hey, vi lever. Låt oss gå ut och starta om på nytt”. Men som Festinger förutspått var det inte alls så det blev (den här sekten finns säkert kvar idag). Istället för att rationalisera sina åsikter/värderingar och börja bete utifrån dem så ändrar vi våra åsikter/värderingar efter hur vi beter oss.

Tänk dig att du är i ett seriöst förhållande med någon: Ni ligger sked, ni lagar mat åt varandra, ni gör varandra sällskap när ingen av er egentligen förtjänar det. Ni har det väl bra och beter er precis som ett fungerande par ska göra, allt är i linje med innehållsförteckningen på ”samboliv”. Allt ni gör förstärker bilden av ert fina liv tillsammans. Kärlek är var kärlek gör.

Jag älskar den här teorin. Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen sagt att [kognitiv dissonans] är det enda jag håller på med. Men hallå, det är ju fantastiskt! Det går att applicera på så många situationer i livet. Trivs du inte i skolan? Fortsätt gå, du kommer att ändra dig, för det är väl ingen som tvingar dig att gå till skolan, eller hur? Och varför skulle du göra något du inte har lust med om det inte är just för att du egentligen vill? Jag vill inte påstå, som exemplet här ovan påskiner, att alla längre parförhållanden i grund och botten handlar om att vi hela tiden stämmer av våra åsikter med våra handlingar och inte tvärt om, som vi kanske vill tro att vi gör. Men om det är så, att om du beter sig som en förälskad människa så blir du en förälskad människa, borde det vara räddningen för många haltande förhållanden? Gå ut på stan’ och håll varandra i handen ffs!

Tänk dig nu motsatsen till exemplet här ovan: du är i ett oseriöst förhållande med någon. Ni ligger med varandra, ni äter frukost tillsammans, ni har det mysigt när ni är med varandra och slipper det jobbiga mellan gångerna. Ni beter er lite som ett riktigt par bör göra (dvs. när ni väl är med varandra). Ni kanske gör det lite bättre till och med, ni har ju roligt nästan jämt och det ni delar är väl det som vi kallar ”kärlekens språk”? Eller?
Vad tror ni det här beteendet kan leda till? Förslag, anyone?

Myers, 2007; L. Festinger: A theory of cognitive dissonance, Stanford press 1957.

Tema: Barnen

När jag gick i klass 8A1 på Bergtorpskolan i Täby hände det en rolig sak. Min klass skulle ta roslagsbanan in till den stora staden Stockholm och besöka något av alla de fina museum som finns där. Nu idag kommer jag inte ens ihåg var vi skulle för det som hände på vägen dit har liksom betytt mer för mig i efterhand. Det var liksom ett första möte med världen runt omkring.

Vi var nog ganska välartade ungdommar och satt nog relativt tyst och ordnat på tåget. Vi skötte oss bra helt enkelt. Vi pratade med våra mentorer om skolan och vem som fick lämna robinsonön i det senaste avsnittet.

I samma vagn som oss fanns det däremot några ungdommar (från en helt annan socioekonomisk bakgrund) som inte skötte sig särskilt bra. De satt väl och skrek till varandra och roppade obsceniteter till oss flickor. Jag minns att vi blev lite besvärade av det här.

När vi gick av tåget tyckte det här andra gänget att det var dags att flytta fram positionerna och passade på att gå fram till gänget av blonda, smala flickor i Filippa K-jeans när våra mentorer gått för att titta på tidtabeller inför hemresan. Den tuffaste killen i vår klass kom då till vår räddning. Han sa väl någonting om att de här andra killarna skulle lämna oss i fred och gå där ifrån. Det uppstod en liten ordväxling efter det här: "är det din guzz, eller" möttes av argument som "vi kan säkert komma överens om någonting".

Tillslut gav ändå de här killarna upp och sa: "Du är kaxig nu men vänta bara tills du kommer till Vårby" varpå vår försvarare svarade lite lagom blasé : "Jaha, så var ligger eran by?".

Tema: Vännerna

Fanny


Fanny är min äldsta kompis. Vi vet inte riktigt när vi lärde känna varandra, men vi gifte oss i alla fall i mitt badrum i källaren den 23 December 2001, om jag minns rätt. Fanny har lyst upp min vardag nästan så länge jag kan minnas och det finns några hsaker som jag tycker är lite mer lysande än andra.

När vi var ungefär 9 år gamla brukade vi på lunchrasten på Viggbyskolan i Täby prata om att vi var bäst. Vi skrev "linnéa är bäst" o dylikt på våra skrivböcker. Några skrev det på väggen på toaletten. Alla gjorde det. Alla utom Fanny.

Fanny sa " Jag är en medelmåtta".

När jag och Fanny gick på Södra Latin skulle vi spela ett riktigt showstycke med blåsorkestern på Julkonserten. Stycket heter "TV's Julafton" och är kort och gott ett medley med melodierna från Kalle Ankas Jul innehållande hits som Schuberts militärmarch, "Jag fångade en räv en dag..." ur Snövit och de små mössens sång "Vi ska sy och vi ska klippa..." ur Askungen. I den senare är det flöjtisternas chans att visa upp sig, där är det nämligen en piccolakvartet (3 piccolaflöjter och en vanlig, stor flöjt).

Inför denna konsert övades det flitigt, men framför allt försökte vi hitta piccolaflöjter att låna inför den stora dagen. Jag fick låna en piccola från Porst och Fanny fick låna Torbjörns. Vid överlämningstillfället hade Torbjörn sagt: "Du får låna den men jag litar på att du skyddar den med din kropp".

Lite senare samma dag frågar Fanny mig: "Menade han att jag ska ha den i stjärten?".