Tema: Kärleken

Sex månader senare

Den 14 mars så var det färdigt och bara 20 timmar senare satt jag i framsätet på Lars mammas bil och undrade var jag skulle kräkas. Daniel och Martin pratade med minst 10 decibel högre röster än vanligt och vi spelade ABBA Gold och sjöng med i alla refränger. Jag hade feber och skakade i hela kroppen. Jag tror inte att det syntes; jag har visserligen något maniskt i blicken på alla bilder från den helgen men jag ser också himla glad ut. Jag blinkade hårt och hoppades att det skulle kännas bättre.
Sommarn snurrade fort: jag var världens sämsta kompis, jag jobbade, jag skickade in papers försent, jag festade, jag sov, jag städade utav bara helvete men jag kommer typ inte ihåg någonting av någonting och det är obehagligt. Man skulle kunna påstå att jag la gasen i botten (jag sa verkligen inte nej till någonting, förutom det som var absolut livsfarligt) och jag vill minnas att det var jävligt roligt.
Visst, jag hade hela tiden något som kliade i ögonvrån och jag var rädd för att tänka på vissa saker, besöka vissa platser, lyssna på vissa låtar och till och med vara hemma. Jag skrev fortfarande till dig i min dagbok men sedan hände någonting.

Den 20 september skulle vi firat 6 år och det borde ha varit en tung dag. Jag kom att tänka på det när en tant sa "vad fint du sjunger" när jag var på väg hem ifrån tunnelbanan. Det var en nästan perfekt kväll: jag dansade hem från tunnelbanan och väl hemma kunde jag inte sova på flera timmar.

Jag vet att det inte alltid är så här. Men jag kände ändå att en insikt kröp på mig den där kvällen som på ett sätt har gjort att jag aldrig kan vara rädd på riktigt. Det spelar liksom ingen roll vad som händer! 6 månader senare kommer du antagligen dansa hem i natten, och det är inte så himla lång tid när allt kommer omkring.