Tema: Livet

Musiken


Jag har en spellista i min iPod som är ett lyckopiller. Jag gjorde den en dag när jag var extra glad (läs: idag när solen lyste och jag klarade min dugga utan att ha läst ordentligt) och jag tänkte att den kanske kan hjälpa andra att bli lite gladare. Yes?

"Good Song" (Salem al Fakir) - Den är himla fin. Jag minns när jag fick skivan av Emil och jag stod i köket och sjöng o diskade hela kvällarna. Eller det är i alla fall så jag vill minnas det.

"Smile" (Atomic Swing) - Jag kan inte låta bli att tänka på alla jazzkillarna på Framnäs som inte riktigt var lika hardcorejazz som sina motsvarigheter på Södra. De satt i köket i Standgården, drack koskenkorva, minttu och den där 80' som inte gick att blanda med något och snusade. Själv satt jag inklämd mellan några stora killar och vågade inte riktigt säga något men när den här låten spelades på den lilla bergsprängaren så ställde sig alla upp och sjöng med för full hals. Det var inte alls vad jag hade förväntat mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Erik, som log med hela ansiktet och dansade på bordet, satte det här spåret på repeat och dansade runt med mig tills jag mådde illa.

"Blame it on the boogie" (Michael Jackson) - Jag vet inte riktigt varför, men jag börjar liksom mer dansa än gå när den börjar. Det har ockås hänt att jag har gjort "the base move" på en och annan tunnelbanestation när den här har spelats i mina öron. Stackars resten av världen.

"Time" (O'Spada) - Jävligt bra låt med en fantastiskt begåvad sångerska. Jag ryser lite när jag lyssnar på den här. Man känner sig lite lagom kaxig, som att man är så himla duktig, upptagen och viktig. Och självklart blir jag också glad, fast kanske mest stolt? Julia är så jävla bra, helt enkelt. (Visst är hon snygg också?)

"For once in my life" (Stevie Wonder) - Jag gillar att tänka mig att någon behöver mig, jag vet inte riktigt vem det är, men det värmer att tänka på sig själv som viktig. För övrigt innehåller den här låten ett sjukt bra munspelssolo som antagligen har orsakat en hörselnedsättning på mitt vänstra öra (den högsta tonen är panorerad till vänster, varför?). Sedan är det ju alltid plus i kanten för snygga piccolaräkor.

"When you wasn't famous" (the Streets) - Den där Mike Skinner är en charmig kille. Jag vet att Martin fullkomligt hatar honom och det gör det nästan ännu bättre. Det är roligt att vara provocerande, även om ingen märker det eller bryr sig heller för den delen. Musik som får en att sträcka på sig lite grand och le måste väl vara bra?

"Dancin' Fool" (Frank Zappa) - Han driver med tjejer som mig och jag förstår ingenting men jag ler ändå. Han använder ett av mina favorituttryck (social suicide) och byter taktart som jag byter underkläder. Alla låtar med vibrafon är bra. Nästan i alla fall.

"I wanna dance with somebody" (Whitney Houston) - Jag har hört att den är fulkultur att lyssna på Whitney men det är det dummaste jag har hört. Hon är ju så sjukt grym och alla hennes låtar är så snuskigt känsloladdade att till och med jag blir generad. Hon talar också om män och jag vill gärna tänka mig att jag också ska/vill dansa med en man. Inte för att jag någonsin har gjort det men ändå. Män är väl på gruppnivå ganska obehagliga typer, eller?

"I love you, I do" (ur soundtracket till Dreamgirls) - Varje gång Martin var full och glad i höstas satte han på den här låten på sin lilla dator (som för övrigt är precis lika jobbig som min) och dansade runt med en aussie i ena handen. Detta fenomen har också iaktagits på gayklubbar runt om i stan, det verkar vara den nya "Not a sinner, not a saint" i dessa kretsar. Det är roligt när andra är glada, typ.

"My Love" (Justin Timberlake feat. T.I) - Läppljudsamplingen är briljant och låten känns väldigt 2007. Vilket var sjukt bra 2007 och minst lika bra idag. Jag gick fram och tillbaka utanför Popexpressen förra sommaren bara för att få höra den här låten. För övrigt är Justin min hemliga kärlek tillsammans med Jonathan Rhys Mayers. Så, nu vet ni det också.

"Hate to say I told you so" (the Hives) - Alla som känner mig någorlunda väl vet att jag verkligen inte hatar att berätta för dem att "jag sa ju det". Jag gillar att ha rätt och jag tänker inte låtsas som att den inte är så. Jag tror faktiskt inte att jag brukar säga det så ofta däremot, men jag har en min som jag alltid gör i sådana här sammanhang. Fråga Emil hur mycket han hatar den. Det här låter kanske inte som något som skulle göra en glad egentligen, men det gör det. Lite skadeglädje kanske? (Gud, vilken mysig tjej jag verkar vara)


Till spellistan rekomenderas vackert väder och kanske också en ostörd promenadväg där man kan göra alla sina moves utan att skämmas.