Likheter
<--här är jag lik min mormor, enligt mamma.
Jag har under senare tid blivit beskylld (ja, det är så jag ser det!) för att vara till utseendet lik min mamma/mormor/pappa/bror/pojkvän etc. etc. Jag tar bara det här som en komplimang i fallet med min bror, min pappa och med min pojkvän. Jag har funderat på varför men egentligen inte kommit fram till någonting. Det finns, hur som helst, en himla massa hypoteser kring detta:
1. Det finns någonting som kallas äktenskapstyckte. Darwin's kusin Francis Galton satt en morgon och tittade på förlovningslysningar i tidningen och slogs av hur lika alla var. Detta fenomen kallas "assortative mating" och innebär i stort att vi tenderar att välja någon som liknar oss som partner. Jag tycker verkligen om min pojkvän men jag skulle nog inte säga att det är för att han är lik mig. Det kanske är som Ingrid Bergmans psykiatriker-karaktär i "Spellbound" svarar på frågan om inte kärleken ändå är ett mysterium: "Of course not. People fall in love as they put it because they respond to certain hair colour and vocal tones or mannerisms that remind them of their parents or sometimes...for no reason at all." Om min kille är lik mina föräldrar är han också lik mig, högst sannolikt i alla fall. Detta låter väldigt oidipalt men går tydligen att förklara ur evolutionsbiologiska teorier. Det är dock ingenting jag tänker försöka mig på.
2. Det finns teorier som säger att det vi tycker är vackrast är det som är vanligast. Det har visats i många studier genom att forskare bland annat morfat ihop två, fyra, åtta osv. ansikten. Denna forskning visar att ju fler personer som bidragit till morfen desstå vackrare tycker tycker vi att ansiktet är. Dessa morfade ansikten blir då något sorts medelansikte och är därför inte bara lik en utan många. Vi känner igen dem på något kusligt sätt men tycker alltså därför att det är vackert. Hur relaterar detta till att man gillar det som är vanligt och som man känner igen? Tänk på vilket ansikte är du mest bekant med, det är antagligen ditt eget.
3. Nästan alla nyblivna mammor tittar på sina nyfödda och säger att de liknar sin pappa, enligt några evolutionsbiologer. Detta är ett klassiskt resonemang med ganska läskiga implikationer. En mamma är alltid säker på att barnet i hennes mage är hennes medans en far, så fort ungen kommer ut, letar efter tecken på att barnet är hans. Min mamma sa att pappa också gjorde så, han blev tydligen sjukt orolig för att jag inte kunde rulla tungan när jag var liten. Nu kan jag det och pappa älskar mig, äntligen. Andra sidan av samma mynt är lite obehaglig: enligt en studie som utförts på familjer med barn som blivit misshandlade är det barnet som minst liknar pappan som får stryk. Det är den fula ankungen all over. Jag vet inte hur det här appliceras på mina funderingar men jag tycker det är spännande.
<--här är jag lik min mormor, enligt mamma.
Jag har under senare tid blivit beskylld (ja, det är så jag ser det!) för att vara till utseendet lik min mamma/mormor/pappa/bror/pojkvän etc. etc. Jag tar bara det här som en komplimang i fallet med min bror, min pappa och med min pojkvän. Jag har funderat på varför men egentligen inte kommit fram till någonting. Det finns, hur som helst, en himla massa hypoteser kring detta:
1. Det finns någonting som kallas äktenskapstyckte. Darwin's kusin Francis Galton satt en morgon och tittade på förlovningslysningar i tidningen och slogs av hur lika alla var. Detta fenomen kallas "assortative mating" och innebär i stort att vi tenderar att välja någon som liknar oss som partner. Jag tycker verkligen om min pojkvän men jag skulle nog inte säga att det är för att han är lik mig. Det kanske är som Ingrid Bergmans psykiatriker-karaktär i "Spellbound" svarar på frågan om inte kärleken ändå är ett mysterium: "Of course not. People fall in love as they put it because they respond to certain hair colour and vocal tones or mannerisms that remind them of their parents or sometimes...for no reason at all." Om min kille är lik mina föräldrar är han också lik mig, högst sannolikt i alla fall. Detta låter väldigt oidipalt men går tydligen att förklara ur evolutionsbiologiska teorier. Det är dock ingenting jag tänker försöka mig på.
2. Det finns teorier som säger att det vi tycker är vackrast är det som är vanligast. Det har visats i många studier genom att forskare bland annat morfat ihop två, fyra, åtta osv. ansikten. Denna forskning visar att ju fler personer som bidragit till morfen desstå vackrare tycker tycker vi att ansiktet är. Dessa morfade ansikten blir då något sorts medelansikte och är därför inte bara lik en utan många. Vi känner igen dem på något kusligt sätt men tycker alltså därför att det är vackert. Hur relaterar detta till att man gillar det som är vanligt och som man känner igen? Tänk på vilket ansikte är du mest bekant med, det är antagligen ditt eget.
3. Nästan alla nyblivna mammor tittar på sina nyfödda och säger att de liknar sin pappa, enligt några evolutionsbiologer. Detta är ett klassiskt resonemang med ganska läskiga implikationer. En mamma är alltid säker på att barnet i hennes mage är hennes medans en far, så fort ungen kommer ut, letar efter tecken på att barnet är hans. Min mamma sa att pappa också gjorde så, han blev tydligen sjukt orolig för att jag inte kunde rulla tungan när jag var liten. Nu kan jag det och pappa älskar mig, äntligen. Andra sidan av samma mynt är lite obehaglig: enligt en studie som utförts på familjer med barn som blivit misshandlade är det barnet som minst liknar pappan som får stryk. Det är den fula ankungen all over. Jag vet inte hur det här appliceras på mina funderingar men jag tycker det är spännande.
